Nästa steg

När svenska läsforskare analyserar resultaten av de internationella undersökningarna Pisa och Pirls för att leta efter orsaker till att svenska elevers resultat sjunker, ser man bl.a. att svenska lärare inte diskuterar sin undervisning med kolleger i lika stor utsträckning som man gör i många andra länder. Det här har vi försökt ändra på i vårt projekt. Vi har träffats för att planera, reflektera och utvärdera vår läs- och skrivundervisning. Det är roligt och utvecklande.

Bland annat har vi tränat på att ge eleverna respons. Det är lätt att man slentrianmässigt skriver Bra! Utmärkt! Strålande! på barnens arbeten. Men vad är det som är bra? Forskarna säger att för att responsen ska ha någon effekt på resultaten måste vi bli mer precisa. Vi har använt en modell som heter ”Two stars and a wish”. Vi skriver två saker som är bra och en önskan om vad som kan förbättras ytterligare.

Det är lätt att se brister och ganska enkelt att se styrkorna i barnens texter, men det är inte lika lätt att se utvecklingsstegen. Vi är inte ensamma. I höstas kom en doktorsavhandling Skicklig läs- och skrivundervisning i åk1-3 om lärares möjligheter och hinder av Tarja Alatalo. Den handlar just om detta. Lärare vet inte hur de ska göra för att utveckla eleverna vidare! Om det är sant måste vi ju genast göra något åt det.

Vi har börjat tänka i de här banorna. Vi utvecklas tillsammans. Vi ska bli bra på att se ”Vilket är nästa steg?”.

Utvecklingszonen

I vår undervisning vill vi ge eleverna stöttning. På engelska kallas det scaffolding, som betyder byggnadsställningar. Det barnen inte klarar på egen hand kan de klara med hjälp av någon som kan mer än de själva. Det kan vara läraren eller någon annan vuxen, men det kan också vara en eller flera kamrater. När ettorna ska återberätta eller i grupper läsa sagan ”Mästerkatten i stövlar” är det en för svår uppgift för många barn, den är kognitivt krävande. Men eftersom sagans innehåll, struktur, formuleringar och många begrepp är välkända klarar de det i alla fall. Det är härligt att få uppleva barnens stolthet och känsla av ”Jag kan”. Det är en illustration av vad som händer i det Vygotskij kallar den proximala utvecklingszonen.

Det är också ett exempel på hur vi i vår undervisning visar barnen att vi har höga förväntningar på dem. Att vi förmedlar – det här klarar ni. Av ansträngningen växer barnen och deras självförtroende ökar. Men självförtroendet och självkänslan kan vara skör. Så vi vuxna måste vara lyhörda och uppmärksamma och hela tiden finnas där och stötta om och när det behövs.

Mästerkatten i stövlar

Veckans tema har varit Mästerkatten i stövlar. Vi har läst sagan högt för eleverna, barnen har fått lyssna på sagan på cd.

Barnen i ettan har även läst en enklare version av sagan i smågrupper om 4-5 elever. Det klarade det galant eftersom sagan var känd för dem trots att texten var svår. Det var såå roligt att höra.

Vi har även gjort en gemensam tankekarta med stödord från sagan. Vi återberättade sedan sagan gemensamt med hjälp av tankekartan. Vi försökte att återberätta i par, men det var lite svårt för ettorna. Med sin lärare som åhörare gick det dock bra för paren.

Alla barn målade en valfri scen ur sagan. Vi skrev några korta meningar till varje bild. Dessa bilder sätts sedan upp dem längs en röd tråd för att illustrera sagans röda tråd. Det är en bra idé. Man kan sedan återkoppla till denna röda tråd när man ska skriva andra texter.

Barnens favoriter ger motivation

Törnrosdalens förskoleklass deltar i projektet, men redan tidigt i höstas funderade vi på hur vi skulle få barnen intresserade av lyssna på en berättelse. Vi upplevde för första gången med en ny grupp att många barn var negativa till högläsning.
-Måste vi höra saga, var en vanlig kommentar från barnen.
Intervjuerna som gjordes förstärkte det intrycket ytterligare. Enligt flera barn varken läste eller skrev vi tillsammans.
I det här projektet fick vi anledning att tänka till ännu mer.
Vad intresserade barnen när det gällde sagor och berättelser?
Vi frågade barnen om deras favoritfigurer i sagor och serier, och fick en lista där Smurfarna, Rapunsel, Mumintrollet, Mästerkatten i stövlarna ingick.
Vi beslöt att ägna en vecka åt varje figur som barnen valt. Dessa figurer ingår i populära filmer som de flesta av barnen har sett. Varje figurtema skulle innehålla läsande av ursprungssagan, jämförelser med de filmer barnen sett. Fanns det skillnader/likheter? Varje figurtema skulle också ge barnen tillfälle att jobba i olika material och uttryckssätt förutom återberättade och diskussioner kring sagorna. När det gällde sagan om Rapunsel flätade alla barn garnflätor och byggde höga klosstorn. Mästerkatten i stövlarna gestaltades med barnens egna bilder av sagan som en gemensam bilderbok i en röd tråd på väggen.
Barnen har verkligen uppskattat det här arbetet och är nyfikna på vad nästa figur ska innehålla för arbetsuppgifter. En tydlig förändring ser vi när barnen skriver texter på datorn. Tidigare skrev de ofta namn på familj och vänner. Nu börjar de flestas texter med: DVANGÅNG….(Det var en gång) Det är härligt att se.
Motivationen för alla arbetsuppgifter har höjts när barnens intressen har tagits till vara.
Vi jobbar vidare!

Motivation

Hur får vi våra elever att känna sig motiverade att läsa och skriva? Den egna, inre motivationen är drivkraften till själva lärandet. I början handlar det mycket om koncentration och uthållighet. Det kan man träna till en del, men det handlar mycket om barnets vilja att känna att det är värt att anstränga sig. Hur hittar vi den? Den amerikanske forskaren Pressley (2000) säger att kännetecken för elever som drivs av en inre motivation är:
att de uppslukas av böcker
är nyfikna och söker kunskap från texten
är villiga att anstränga sig för att förstå.

Kännetecken för elever som drivs av yttre motivation är:
att de betraktar läsningen som en ålagd uppgift
är ofta beroende av yttre belöningar
känner ingen lust för att läsa
att läsa är inte värt ansträngning att läsa för att få ny kunskap

Det gäller alltså att hitta elevernas inre motivation, det räcker inte med att vuxna bestämmer vad barnen ska läsa och skriva. Det räcker inte med vuxnas morötter och belöningar. Vi måste gå djupare än så. Vi måste hitta uppgifter och böcker som lockar. Vi måste hitta arbetsmetoder och verktyg, som stimulerar alla att vilja. Det är inte lätt, men det är en pedagogisk utmaning. Det är därför vi måste känna våra elever väl, vi måste veta vad de är intresserade av, vilka liv de lever på sin fritid och kanske också ligga steget före och komma på vad de skulle kunna bli fångade av. Vi måste veta vilka elever som kommer till vår skola. Vi brukar säga att ”Vi tar oftast emot elever som inte kan läsa, och vi vill lämna ifrån oss elever som inte kan låta bli att läsa.”

Individuella sagor

I förra veckan fick barnen i uppgift att skriva individuella sagor med samma upplägg som Bockarna Bruse. Barnen hade tidigare fått skriva sagor på samma sätt fast i par. De flesta kom igång direkt och skrev med glädje. Några barn tyckte att det var svårt att komma igång. Idag läste barnen upp sina sagor (i mindre grupp) för varandra. De fick berätta vad som var bra med varandras sagor. Alla hade inte skrivit färdigt sin saga och då fick de tips på hur de kunde fortsätta.

Vad visade enkäten med tvåorna?

Vi lärare bestämde oss för att fokusera på skrivning. Vi läste och inspirerades av Lucy Calkins bok Skriv mer! Hon beskriver noggrant hur hon undervisar andraklassare för att få dem att utveckla sitt skrivande.

Enkäten med tvåorna visade att attityden till läsning och framförallt skrivning skiljer sig åt mellan könen. Vi har med oss flickorna, men börjar tappa några av pojkarna. Det stämmer också med många publicerade forskningsresultat. Men hur kommer det sig? De amerikanska forskarna Maehr och Braskamp säger att individen påverkas och motiveras beroende på vilka sociala grupper han tillhör tidigt i livet, vad som är värt att sträva efter och hur målen i så fall ska uppnås. Tycker inte en del pojkar att det är värt ansträngningen att läsa och skriva? Vi vet att det är mest mammor som läser högt för sina barn och det är oftast mammorna som lyssnar på och stöttar barnen med deras läs- och skrivläxor i inlärningsfasen. Hur kan vi komma åt papporna som goda förebilder? Kan Zlatans bok göra skillnad?

Flera pojkar uttryckte i enkäten att ”det är svårt att komma på vad man ska skriva”. Därför valde vi en välbekant saga och en välbekant genre. Då blev det Bockarna Bruse.

Bockarna Bruse

Vi har arbetat med ”Bockarna Bruse” i alla klasser som ingår i projektet.

I 1b har vi lyssnat på sagan ”Bockarna Bruse” som högläsning, läst gemensamt och i par, dramatiserat sagan i små grupper, samt skriftligt återberättat sagan på datorerna i våra skrivpar. Barnen har varit skickliga på att återberätta. Vi har även sjungit sången ”Bockarna Bruse”. Den har blivit en favorit hos många!

Vad visade resultaten av våra undersökningar?

Vi kunde konstatera att Finningeskolans resultat följer de förväntade d.v.s det som forskningen visar. I LUS bedömningarna såg vi att 27 % av pojkarna och 13 % av flickorna behövde extra stöd och pushning efter ett par månader i åk 1. Det kunde vi ge dem.

Av intervjuerna av barnen i förskoleklassen och ettorna förstod vi att det barnen i första hand ser som läsning är själva avkodningen och att skriva är att forma bokstäver. Vi vill ju förmedla att det handlar om att förstå det man läser och att innehållet i det man skriver är det centrala. Vi fick svar som ”Man pratar inne i sig när man läser.” Man ljudar i sin hjärna och så tänker man jättefort.” ”När man skriver drar man streck och bågar.” ”När man lär sig skriva vispar man bara lite med pennan.” En del barn konstaterar att man kan läsa i ordbilder också. ”Jag kan nästan allas namn utan att låta. Jag bara ser var det står.”

Det kanske inte är så konstigt att barnen ser till avkodning och att forma bokstäver i första hand. De befinner sig ju precis i inledningsfasen av sin läs- och skrivutveckling. Men vi lärare måste vara tydligare med vad som är syftet med läsning och skrivning.

Forskningsprojekt

Etiketter

Forskningsprojekt, Uppstart

I oktober kom ett mejl från Skolverket. Ville jag vara med i ett forskningsprojekt som syftade till att utveckla läs- och skrivundervisningen för alla barn? Om! Jag blev jätteglad! Det var inte svårt att knyta fem lärare på Finningeskolan till projektet.

Med nyfikenhet och stor entusiasm åkte vi sex till Stockholm den 8 november för att få veta mer om ”Vilka elever kommer till vår skola?” Vi åkte dit med förvissningen om att vi skulle få veta vad och hur vi skulle göra, men var minst sagt förvirrade när vi åkte hem. Var skulle vi börja? Hur skulle vi göra? Men vi hade fått med oss flera goda föreläsningar och väldigt många tankar.

Vi började nysta i Vilka elever kommer egentligen till vår skola? Vad vet vi? Hur får vi veta mer om dem? Jag analyserade LUS-resultat, bedömningar som jag gjort på alla elevers läsutveckling, när de gick i åk 1 i oktober. Vi intervjuade förskoleklassbarn och ettor i smågrupper. Vi gjorde enkäter i tvåorna. Det gav mer än vi hade anat.